måndag 5 juli 2010

Att bryta mönster

Man har ett ansvar för vad man själv stoppar i sig. Vi som vuxna människor gör olika val, och genom att äta en lågkolhydratkost förändras möjligheten till att göra bra val väsentligt mot när vi ska försöka att hantera att äta "lite av allt".
Att äta "lite av allt" fungerar för människor som är friska, smala med bra värden och som inte riskerar att hamna i ett sockersugsberoende. För andra är det sällan en lyckad lösning långsiktigt, även om det kortsiktigt kan ge en viktminskning (t ex Viktväktarna).

Ett än större ansvar än vad man själv stoppar i sig är vad man stoppar i dem som inte har något val, barnen.
Kostvanorna grundläggs när man är liten, och även om det inte är någon förälders avsikt att göra sina barn sjuka och överviktiga så är det faktiskt det som kan bli konsekvensen av det som man ger sitt barn att äta...

I helgen var jag på en badstrand. Där var en familj bestående av en tjock mormor, en ännu tjockare dotter, och två små barn på 2 och 5 år som också var tjocka.
Det som intogs i matväg medan vi var på stranden var lite smågodis, några tuggummin och en glass. Och då ingen liten pinnglass, utan Tip Top till hela familjen!
En liten tvååring som utan problem orkar få i sig en Tip Top, vad kommer hända med hennes kropp framöver?!
Snart kommer de här små barnen bli medvetna om att de är tjocka, och vad ska hända då? Att behöva "banta" ett litet barn, som borde få tänka på lek och skola och kompisar, hur roligt är det att då behöva tänka på sin vikt och vad man äter? Att plötsligt, av hälskoskäl, göra barnet medvetet om att det är tjockt och tvinga barnet att ta ansvar för att tacka nej till saker som andra barn äter, det kan inte vara någon förälders önskan. Men ändå blir det ju så för tjocka barn.

Mat ska inte vara massa känslor. Man måste inte äta socker när det är fest eller till tröst. Man måste inte äta en Tip Top på badstranden. Man ska äta "mat" och man ska äta när man är hungrig. Om man tänker "mat" så blir det lättare att veta vad man ska undvika. För alla vet att kakor, läsk, godis, glass inte är mat.
Man kan och ska inte vakta varenda sak som barn äter, men följden av felaktigt grundläggande kostvanor när de är små kan ändå bli att man förr eller senare tvingas till detta.
Barnen på stranden i helgen ville ha glass, familjen skulle ha "mys" tillsammans och barnen hade inget annat val än att äta GB:s största glass.
Är det så man gör som "snäll" förälder/mormor?

Precis samma sak gäller för våra husdjur, som genomgår en fetmaepedimi och tvingas till light-foder och diabetesmedicinering, precis som vi människor.
Är det snälla mattar/hussar som ger djuren av "våran" "mat" även fast det inte är vad hundar och katter är designade att äta?

Hur tänker vi egentligen?

4 kommentarer:

  1. Har tänkt precis samma tankar som du!

    Visst är det jätteofta att man ser feta mattar/hussar och tjocka hunder eller tjocka mammor/pappor och runda barn.

    Belöna eller trösta sig ska man inte göra med mat i den utsträckning som många gör. Detta är en inställning som man måste ändra på.

    Tack för en bra blogg!

    SvaraRadera
  2. Kan bara hålla med! Min mamma är lite sån, när vår son är hos dem. Till fika blir det bullar och glass. Visst kan sonen få men jag vill att han äter något VETTIGT innan. Då får han smörgåsrån med Becel ... Behöver jag säga att vi har våra diskussioner?

    /Heléne

    SvaraRadera
  3. Håller med! Visst är det sorgligt? :(

    Jag blev typ upprörd när jag såg att Apoteket säljer majskrokar till småbarn i färgglada förpackningar. Majsstärkelse är bland det värsta man kan stoppa i sig och det bäddar säkert för små barnhjärnor att bli sockerberoende.

    Vidare har jag svårt att förstå föräldrar som ger sina barn sötsaker när de är så små som 1 år. Jag får intrycket att de tycker att de måste få smaka godsaker för att det hör till livet på något sätt..? Men jag tycker inte att det finns någon anledning att ge barn tårta som inte ens kan säga att han/hon vill ha tårta. Barn som är så små har ingen aning om att det finns socker, så varför skapa det behovet hos dem?

    :(

    SvaraRadera
  4. Jag har mycket i mig som vill komma ut märker jag :) Jag kanske borde ta upp bloggandet kring kost igen?

    SvaraRadera